Jag. En skrivare.

Nja, jag vet inte.

Men det är klart, nu är vi där igen med att tycka bra om sig själv igen. SKRYT! Eller?

Hur blir man en bra förebild?

"Tyck om dig själv"

"Var nöjd med dig själv"

"Bry dig inte om vad andra tycker"

Yeah right! Hur ofta är det sanning i dessa ord? Barn är för smarta för vuxna. Det går inte att lura dem! Det heter ju så fint att barn gör som vi gör, inte som vi säger. Men det är ju just det, de lär sig av oss vuxna, ljuger vi, ljuger barnen, men alla föds väl ärliga? Det tänker jag tro.

För att citera den bästa texten i musikhistorien (inte riktigt kanske, men för sammanhangets bästa)

"Animals and children tell the truth, they never lie

 Which one is more huma

 There's a thought, now you decide"

Savage Garden - The Animal Song

För att återgå till ämnet, jag & min skrivning.

Jag har nog egentligen alltid gillat att skriva, men det har tagit emot periodvis då jag tyckt att stavningen varit lite knepig. Jag kommer ihåg på lågstadiet att den dummaste stavningen var "hade". Vadå "hade"? Vem säger så? Det heter "hadde"!

Jag gissar att det var där det började.

Tackar högre makter, eller ja... någon duktig teknikutvecklare, för word! Wow vilken grej! Jag kan stava vad som helst! Tjoho!

Word kommer ju dock inte på vad jag ska skriva, så för det mesta är det tur att Högskolan talar om det för mig. Fantasin är inte vad den har varit tyvärr, men det är väl det som kallas att bli vuxen?

Nåja, det finns några välsignade själar där ute som fick behålla det där härliga barnasinnet, med allt vad det innebär! Påb åde gott & ont, jag vet, jag bor med en.

Bra dag med solsken, massa minusgrader & en valp som pinkar inne... Livet på en pinne.

M a r i n a